Din varukorg är för närvarande tom!
Prästen Nils Peter Isenberg, kyrkoherde i Forsheda
Skandalprästen som flydde
Det kom en ny kyrkoherde till Forsheda. En skandalomsusad sådan. Turligt nog för honom får man anta att rykten och nyheter inte spred sig varken lika snabbt eller lika långt 1771 som de gör idag. Prosten Ekeberg hade nyligen dragit sitt sista andetag och lämpligt nog kunde Nils Peter Isenberg flytta de 20 milen från Karlskrona till Forsheda. Han flydde för en lugnare tillvaro bort från barnamord och påföljande avrättning, till följd av sitt lustdrivna sinne eller om det rent av var förbjuden kärlek.
Det börjar bra
Nils Peter Isenberg föds i Tolg, nordväst om Rottne, år 1732 och börjar studera i Uppsala som 23-åring där han disputerar 1757. Under studietiden är han informator hos änke-patronessan Christina Geijer i Värmland och studierna går strålande.
Nils Peter pratar inför Linné
Den akademiska karriären når sin höjdpunkt den 18 mars 1761 då Isenberg orerar över sin avhandling om linberedning i Småland ”Regulis et ducibus Smolandiae”. Smålands Nations protokoll beskriver att inte bara de tio opponenterna och övriga studenter var imponerade, utan även självaste Carl von Linné som åhörde föredragningen. Professor Linné lovade, enligt protokollet, att inte bara se till att orationen trycktes utan också att skriva ett förord.
Ett anonymt manuskript med titeln ”Det småländska linsädet” antas vara ett renskrivet koncentrat av Isenbergs oration. Manuskriptet förvaras i Linnean Society i London.
Mot södern
1765 bär flyttlasset till Karlskrona och en anställning vid Amiralitetskollegium. Eller anställning och anställning.. Nils Peter ska ”icke erhålla något arvode utan tjäna mot ’merite och rekommendation’”. Tjänsten är närmast att likna vid en tjänst som lärarvikarie, men utan lön.
Som ny i staden bor han inneboende hos greve Eric Sparre. I samma veva flyttar tjänsteflickan Anna Larsdotter från Fågelmara in för att börja arbeta hos greven, endast 13 år gammal. Nils Peter som vid det här laget är 33 år gammal börjar kasta längre och längre blickar efter Anna som tycks bli vackrare och vackrare så till den milda grad att den 20 år äldre informatorn inte kan motstå frestelsen att närma sig Anna. Huruvida förhållandet är ömsesidigt eller ens ett regelrätt förhållande är omöjligt att veta. Men det råder inga tvivel om att Anna blir gravid och att det är Nils Peter som är fadern.
Barnamord i prästens spår
Den 21 februari 1771 föder Anna i enslighet i brygghuset (stadstomt 8:2) efter en väl dold graviditet. Om det är skammen att föda ett ”oäkta” barn eller paniken över att inte längre kunna dölja graviditeten som får henne att handla som hon nu gör är inte heller lätt att veta. Men den 19-åriga Anna lägger det värnlösa nyförlösta gossebarnet direkt i en snödriva och lämnar honom åt sitt öde.
Medtagen tar hon sig sedan upp till det rum hon delar med andra tjänsteflickor hos greven och får ytterligare en gång panik när efterbörden kommer. I ett försök att göra sig av med den och undanröja bevisen på graviditeten lägger hon efterbörden i kakelugnen för att elda upp den. Den märkliga lukten som då uppstår får hennes rumskamrater att undra vad som händer, och på det viset uppdagas brottet.
Ingen nåd
Peter Wulf skriver: ”Anna Larsdotter döms till döden och avrättas i november samma år. Fallet som sådant förefaller ha väckt starka känslor hos befolkningen i Karlskrona som i stort förefaller ha tagit Annas parti, bl.a. försöker man efter avrättningen misshandla bödeln Claes Larsson Langberg som får försvara sig med kniv. En debatt blossar upp i form av insändare i ortens tidning däri en av skribenterna, G. F. Broomé (bakom signatur), förefaller ha varit påverkad av tidens upplysningstrend och som sådan ifrågasätter att kvinnan ensam får bära skulden avseende ett oäkta barn och de ev. brott som kan uppstå i svallvågorna efter alla oäkta barn som föds.
Magister Nils Peter Isenberg förefaller omöjligt kunna stanna kvar i Karlskrona. Han ses tydligen i befolkningens ögon som den som uppviglat Anna till att göra sig av med barnet och stämningen är säkert hätsk. Han flyr örlogsstaden redan under 1771 till Forsheda i Småland där han får en kyrkoherdetjänst. Resten av sitt liv sägs han dock ofta ha lidit stora samvetskval p.g.a. det som skedde i Karlskrona, när en inte ännu fyllda 20 år ung kvinna blev halshuggen och bränd på bål.” (den 20 november, 1771)
Till Forsheda
Efter kyrkoherde Lars Ekedahls händanfärd året innan står ämbetsplatsen fortfarande tom. Det är då Nils Peter Isenberg lägligt kommer in i bilden. Även den förre kyrkoherdens 20 år yngre dotter tycks stå till tjänst och i maj 1772, året efter Nils Peters ankomst sker vigsel och prästdottern uppgraderas till prästfru och prästen till make.
Isenberg verkar passa väl in i prästyrket och får många gods vitsord. Det sägs bl.a. att han ”predikade grundligt, vackert och ganska uppbyggligt, varande många andra till säker föresyn”.
Ett annat tydligt omdöme om honom och hans person pratar om en enkel människa som tog sitt ämbete på största allvar och med både värdighet och stolthet.
”Han gick hemma i träskor, red ut med silversporrar.”
Ingenstans nämns huruvida ryktet hann ikapp Isenberg eller om snacket gick på byn. Man får förmoda att han hade nog med samvetskval ändå, med två liv på sitt samvete.
Isenbergs namnteckning i 1781 års husförhörslängd.
Hedersuppdrag
Under Nils Peters kyrkoherdetid beslutades att Psalmboken skulle revideras till den så kallade jubelfesten 1793 (d.v.s. 200-årsminnet av Uppsala möte 1593, då den svenska kyrkan formellt blev en luthersk kyrka). Isenberg fick i samband med det Domkapitlets uppdrag att överse och förbättra psalmerna 162 – 213. Han tog uppdraget på högsta allvar och inlämnade ”en bunt” med rättelser och omarbetningar av psalmboken anno 1695. Växjö domkapitel konstaterar dock torrt ”De hava emellertid icke varit av betydelse för slutrevisionen och kunna utan vidare förbigås”. (Vissa källor anger dock felaktigt att Isenberg tillade 15 nya psalmer, av vilka några finns i Uppsala provpsalmbok av år 1793.)
Klockan klämtar för Isenberg
En längre inskription av Nils Peter finns dock ingjuten i storklockan i Bredaryds kyrka, som tillfogades klockan vid dess omgjutning är 1778.
1792 klämtar så klocka slutligen för häradsprosten Isenberg. Man får förmoda att han äntligen fick ro i själen efter att hela sitt vuxna liv ha dragits av skam och skuldkänslor för sitt köttsliga misstag som ”ej gav honom en glad dag”, enligt de som kände honom.
Texten publicerades den